Är det såhär det känns när man kämpar så att händerna blöder? Är det såhär det känns när minsta lilla ord kan betyda mer än någonting annat? Jag börjar inse, inse hur mycket jag faktiskt klarar av.

Jag har i hela mitt liv alltid velat det bästa för människorna runt omkring mig och tagit mig själv i andra hand. Nu på sista tiden har jag låtit mina känslor blomsta, mina mål komma närmare och strävan efter lycka känns inte alls så tung som innan. Men samtidigt blir jag rädd för det jag ser, jag blir rädd för hur långt jag kan gå och jag blir framför allt rädd för vad det ska krävas av mig själv för att nå dit.

Kanske är det så man tänker när lyckan tar tag i en på riktigt? Det kanske känns såhär ensamt, men ändå så fullt med liv. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men aldrig har jag känt som jag gör nu. Sådan hemlängtan, men ändå vill jag resa bort. Sådan saknad, men ändå är jag så otroligt lycklig. Flera känslor på samma gång som bara greppar tag om mig och för varje steg jag tar känner jag mig lättare, men samtidigt faller jag mot marken som om jag väger ton, som om mina axlar har en otrolig börda - en fin börda. Man kan nog inte kalla det en börda, mer ett lyckorus som drar ner en till jorden.

Saker börjar ordna upp sig, jag har rannsakat mig själv och jag kan se vad jag vill med mitt liv så mycket mer klart än för bara några månader sen. Visst har saker förändrats oerhört under en väldigt kort tid, men jag gillar den förändringen. För det är till något bättre. Jag har lärt mig att tänka innan jag agerar, att planera in i minsta detalj utan att ta sönder den pusselbit som jag håller i min hand. Jag har lärt känna mig själv. & den känslan är otroligt skrämmande, men för varje dag som går ökar nyfikenheten. Vad ska jag göra härnäst? 

Jag tror på ödet, jag tror på att situationer uppstår av en anledning - att det var meningen att det skulle hända.
Jag står här och kan bara ta mig längre fram. Jag står här och ser att allt runt omkring mig börjar skapa en helhet. Där jag är centrum, där jag är blomman. Där jag är anledningen till förändring. 

Jag är jag och jag är otroligt stolt över mig själv.